by Janna Yngwe är kulturutövaren vars konstnärliga uttryck sträcker sig över både musik och skådespeleri. Uppväxt i en musikerfamilj i Göteborg, fann hon sig redan som 4-åring med en cello i handen. Torts att föräldrarna sysslar med klassisk musik började snart jazz- och soulvärlden locka. Under 2019 släppte hon två underbara singlar under artistnamnet JANNA, A Thousand Times och Dreamer, som båda redan fått stor uppmärksamhet.
Janna beskriver musiken som sin första kärlek och passion, men berättar även att intresset för skådespeleri växte fram redan under grundskoletiden. När hon landade en roll i Shakespeares Trettondagsafton i högstadiet slog en sträng an. Därefter sökte hon till musiklinje på Hvitfeldtska musikgymnasiet i Göteborg, där musikintresset nådde nya höjder. Efter studenten flyttade Janna som 19-åring till London för att studera sång och skådespeleri på GSA Conservatoire. Det blev sju år i England innan hon bestämde sig för att flytta hem till Sverige för att fokusera på sitt soloprojekt.
Under åren som aktiv kulturutövare har Janna hunnit med flera framträdande med gruppen ’Get Up Soul Choir, som bland annat gjort Sanna Nielsen och Kakan sällskap på scen, medverkat i TV-produktioner, stått på Göteborgsoperans scen, spelat teater på West End i London och skrivit låtar till sig själv och andra artister som exempelvis Peg Parnevik. Det är nästan svårt att hänga med i svängarna, men en sak är säker. Janna är en av de trevligaste och mest ambitiösa människorna jag någonsin fått chansen att prata med. Över telefon berättade Janna om livet som tvärkonstnär, hur det ofta skapar dubbelt jobb och hur vi i Sverige äntligen börjar öppna ögonen för att en person inte endast fokuserar på ett konstuttryck.
Hej! Vad kul att få prata med dig. Hur är livet som tvärkonstnär, som kombinerad musiker, låtskrivare och skådespelare?
– I Sverige sätter man extremt tydliga gränser mellan konstformerna. Och man måste vara försiktig med hur man titulerar sig. Men jag tycker att det har hänt mycket de senaste åren, att folk faktiskt breddar sig och att det känns okej. Att folk inte blir förvirrade. Det är något jag hela tiden kämpar med, att bolla olika karriärer men att det inte accepteras att det flätas ihop. USA och Storbritannien har legat långt före Sverige när det kommer till att hoppa mellan olika konstformer som utövare.
– Men jag älskar ju livet som skådespelare, musiker och låtskrivare. Ibland kan jag önska att jag bara hade en spetskompetens. Samtidigt kanske det hade varit tufft att överleva. Men jag jobbar ju jämt, det blir double load. Jag måste jobba svinhårt för att få ut grejor som artist och låtskrivare, det tar mycket tid. Nu är ju allt på paus, men om man ska prata om hur det normala livet är så gör jag många frilansgigs och samarbete med andra artister och så. Bara det tar en enorm tid. Sen som mitt vardagliga skådespelarliv ser ut just nu under pandemin är det mer röstjobb, reklamjobb och att man filmar någon dag för något projekt. Men varje vecka är det att söka jobb, maila regissörer, maila rollsättare. Allt det jobbet man gör på musikersidan, det proaktiva, allt sånt gör jag parallellt på skådissidan hela tiden. Och jag har valt att köra frilans för att jag kände att jag ville kunna göra båda lika mycket. Framförallt har jag valt att satsa lite extra på musiken det senaste året. Innan dess har jag varit projektanställd på exempelvis Göteborgsoperan, och då är det extremt intensiva perioder. Då är det inte lika lätt att kombinera med andra saker. Att driva sin artistkarriär samtidigt då är väldigt tufft.
Du jobbar alltså med olika fokus i olika perioder? Hur prioriterar du?
– Absolut, annars går det inte. Ibland är det mer strukturerat än andra gånger. Ibland blir det lite spretigt. Men jag har hittat ett sätt som funkar. Vissa tider kanske jag inte får lika mycket tid att skriva för att jag har fått in en massor av gigs, och då ska man lära sig material inför dem. Och jag kanske har provfilmningar och kanske har fått något skådisjobb, och det krävs ju förberedelser för alla typer av jobb. Det är lite blessing and a curse att jobba brett och ha flera saker, för man slits mellan fokus och jag jobbar ju dubbelt hela tiden känner jag.
Såklart, det förstår jag verkligen. Du har ju bott i London i många år, hur var det?
– Det är otroligt mycket hårdare i London. Det finns alltid någon som är next in line, och du går alltid runt med känslan av att du är utbytbar. Jag kan bara utgå från mina erfarenheter, men det finns väldigt många fler människor som är väldigt bra. Det är mycket konkurrens, det är stenhårt. Det är go big or go home. Många börjar kanske här och längtar efter att jobba internationellt, men det blev som att jag gjorde en tvärtom-sväng. Jag trivs jättebra i Sverige, men sen gör jag avstickare ibland och åker på någon miniturné eller så. Men jag vill ha min bas i Stockholm. Det är från individ till individ. Jag är en person som alltid har varit hård mot mig själv, och väldigt driven av mig själv. Då behöver man inte någon som står och skriker och piskar på en. Jag jobbar precis lika hårt nu. Jag trivs bättre i Sverige, här ser man mer till individen och eget ansvar.
Det är intressant hur det kan vara så olika inställning, men härligt att du äntligen känner att du hittat rätt. Jag har lyssnat på A Thousand Times och Dreamer. Din musik har en riktigt härlig vibe. Jag får lite gospel-feeling av körerna. Vad inspirerar dig låtskrivarmässigt?
– Allt! Som allt annat, inspirationen går ju upp och ner. Jag jobbar lite annorlunda när jag jobbar som låtskrivare till andra än när jag skriver till mitt projekt. Mina texter är väldigt personliga, och jag behöver skriva dem själv egentligen. Det är svårt att ta på låtskriveri ibland utan att det blir väldigt flummigt. Jag har lärt mig att jobba utan inspiration, att se det som ett jobb också. Men inspirationen kommer plötsligt och när jag skriver utgår jag alltid från musiken. Jag börjar alltid att leka runt med en ackordföljd. Sen blir låtens essens väldigt självklar för mig.
Hur har du arbetat för att landa i det sound du har nu?
– Där min egen musik är idag har verkligen fått tagit sin tid att växa fram. Det har tagit i stort sett sedan jag flyttade tillbaka till Stockholm 2013. Då kände jag att nu vill jag skapa kompromisslöst. Nu vill jag jobba på soloprojekt, nu vill jag göra det på riktigt. Det har tagit många år med många olika samarbeten för att hitta mitt sound. Men det bottnar någonstans i en kärlek till soulen och jazzen, och den kärleken har jag haft så länge jag kan minnas. Jag har växt upp med LP-skivor med soul, och väldigt tidigt börjat lyssna på neo soul och gammal jazz och sådär. Jag vet inte ens om det var jag som hittade det själv, eller om det var mina föräldrar som introducerade det. Men det kommer någonstans därifrån, och det var mycket jazz och soul på musiklinjen. Jag var inte så intresserad av pop då, men nu älskar jag pop. Även om jag skulle beskriva min musik idag som pop så har den tydliga soulinfluenser.
Samarbetar du med andra i relation till din egen musik, eller är det mest när du skriver till andra?
– Jo, men det gör jag. Det är en utmaning att samarbeta med andra när det kommer till ens eget. Jag tycker att det är svårt att skriva text med andra när det kommer till mina egna saker. Jag behöver tro på varenda ord, det behöver vara hundra. Men att sitta i studion och bygga upp resten av låten gör jag gärna med andra, rent harmoniskt. Även om jag brukar ha med mig idéer och ackordslingor. Jag gör inte slutproduktionen själv men jag kan producera på en basic nivå, skapa en slask. Processen med mina egna grejer som det har varit nu är att jag har jobbat med producenter. Men jag vill vara med i varenda steg i processen och på så sätt co-producera grejer. Varenda sound måste sitta rätt. Jag kan nog göra folk galna. När det kommer till mitt projekt är jag en del av varenda liten detalj. Jag vill ha en översikt.
Det är helt förståeligt tycker jag. Om vi cirkulerar tillbaka till ditt skådespeleri, kan du berätta lite om den passionen?
– För mig bottnar skådespeleriet i att jag är extremt intresserad av människor, mänskliga beteenden och psykologi. Jag har alltid observerat människor och beteende och varit väldigt intresserad av det sen jag var väldigt ung. Så jag tror att när jag kom i tonåren när man börjar ha många frågeställningar och börjar se på världen på ett annat sätt, då föddes på riktigt mitt skådespelarintresse. Så var jag med i någon ungdomsserie och ungdomsfilm och då var jag såld.
Hur kan processen se ut när du förbereder dig för en ny roll?
– Det jag utgår från är mina erfarenheter. Om jag ska ta mig an en karaktär är mitt första jobb att försöka förstå mig på den karaktären. Det är lite skådisteknik, men jag försöker förstå mig på historien och karaktärens roll i historien. Det är en sak att göra sin research, men sen att gå in och bli den här karaktären, då försöker jag hitta saker i mitt egna liv och erfarenheter som rimmar med den här karaktären. Ibland har man inte upplevt det så då får man komma så nära man kan. Desto äldre man blir, desto mer hinner man uppleva också. Det hjälper ju att ha utbildning och verktyg, men jag tror att man blir en bättre skådespelare desto mer livserfarenhet man har.
Vad skulle du vilja ta dig an för roll om du hade fått önska fritt?
– Jag älskar komik, och det hade varit kul att få jobba med humor. Att göra någon humoristisk roll någon gång. Men sen känner jag en stark dragning till drama. Det hade varit kul att få spela en komplex roll som man verkligen kan grotta ner sig i. Det som från början fick mig att intressera mig för musikalformen var kompositören Sondheim. Så vilken föreställning som helst av honom, I’m there.
Härligt! Och slutligen, vilka människor inspirerar dig?
– Det får bli lite spridda skurar av artister, musiker och skådespelare. Monika Zetterlund
Anderson Pack, Jon Bellion, Lady Gaga, Beyoncé, Leanne Lahavas, Erykah Badu, Miles Davies, Cate Blanchett, Tarantino, Christoph Waltz, Al Pacino och Stephen Sondheim.
En fantastisk skara inspiratörer. Tack för ett fint samtal!
Nedan lyssnar du på JANNAs senaste singel Dreamer. Du hittar henne även på Instagram och Facebook.
